UNIKABOXEN tar en titt på den kristna konsten och arkitekturen genom århundradena

Den förbjudna perioden

Till en början handlade det mycket om identifikation, subtila tecken på kristen närvaro utan att riskera något inför den på 200-talet alltmer paranoida Romerska överhögheten. Ofta genom att identifiera de dödas ställningstagande i livet, till en början genom enkla väggmålningar i katakomber och gravkamrar och såsmåningom på sarkofager, kapell och gravvårdar. Till en början kopierade man antiken, med den skillnaden, att kristna tecken och bilder framställdes i stället för de hedniska.

Romerska medaljsarkofager från Arkeologiska muséet i Antalya 100-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Den fornkristna konsten inspirerades dels av den realistiska konsten i det grekisk-romerska kulturområdet, dels av Främre Orientens konst som alltid haft mer abstrakta drag.

Detalj från sandstensportal 300-tal. Arkeologiska myséet Antalya. Foto Tommy Sörstrand.

Utmärkande är det intima samarbetet mellan arkitektur och bildkonst, vilket kom att leva vidare i den medeltida kyrkokonsten. Mycket tidigt var ambitionen att fixera bilderna och dess innebörd för framtiden. Val av placering och teknik blev därför viktig.

Stenrelief med kristet budskap ovan till vänster 300-tal. Marmorrelief av ängeln Gabriel 300-tal. Båda från Arkeologiska muséet i Antalya. Foto Tommy Sörstrand.

Och trots oroshärdar, plundring och åtskilliga paradigmskiften finns idag en hel del tidig kristen konst att beskåda från perioden efter religionsfrihetens införande i det Romerska Riket år 313.

Enkel Kristen altartavla kanske från en privatbostad eller mindre oratorium, 300-tal. Arkeologiska muséet i Antalya. Foto Tommy Sörstrand.

Alltså saknar vi kunskap om den konst som tjänat kristendomen fram till denna tidpunkt. I själva verket är det inte mycket vi säkert känner till om kristen konst före Konstantins regeringstid. Konstantins beslut att göra kristendomen till det romerska rikets statsreligion utövade ett djupgående inflytande på den kristna konsten.

Marmorskärva från Romersk grav som tillsammans
med andra skärvor pryder entrén till Santa Maria
in Trastevere, Rom, 300-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Konstantins beslut att göra kristendomen till det Romerska rikets statsreligion skapade samtidigt ett näst intill omättat behov av att ta fram samlingslokaler för offentligt trosutövande. Fram till denna tid hade församlingarna inte kunnat samlas öppet till gudstjänster, utan sådana avhölls i obemärkhet hemma hos någon förmögen medlem i dess vardagsrum eller i vissa fall privata oratorium eller mindre kapell.

Ett av de bäst bevarade monumenten från det antika Rom, Pantheon, uppfört år 27 f.Kr och ett tempel för alla Roms Gudar. Invigdes som kyrka inom Kristenheten 609. Foto Tommy Sörstrand.

Nu behövdes att en respektinbjudande arkitektonisk ram skapades nästan över en natt för den nya officiella tron, så att Kejsarens budskap blev synligt för alla. Förutom att snabbt anpassa de Romerska templen behövde man bygga nya med samma lyskraft. Helst ville man överträffa dessa. På kort tid mellan åren 314 och 326 uppfördes tre officiella basilikor i Rom. Samtliga med den Romerska basilikan som arkitektonisk förebild. Detta blev naturligtvis startskottet och en ny scen för alla duktiga konstnärer, som med sin konst fick uppgiften att smycka den nya tidens tempel.

Implementeringsfasen

Tidig mosaik, 300-tal, från ett romerskt bad i Ravenna omgjort efter 313 till babtisteri. Foto Tommy Sörstrand.

Ovan ser vi ett roligt exempel från implementeringsfasen. Det Kristna budskapet med igenkänningsfaktorer från den Romerska mytologin. En mycket intressant mosaik som pryder taket i ett babtisteri till en av många kyrkor i Ravenna. Babtisteriet var ursprungligen ett Romerskt bad, men efter konverteringen till Kristendomen gjordes badet om. Bilden föreställer Jesus och Johannes döparen, men till höger ser vi en tredje figur. Flodguden Jordan. En mycket sällsynt kombination. Dock ett smart sätt att beskriva det nya genom, eller med hjälp av, det redan etablerade.

Kormosaiken i San Vitale, Ravenna. Färdig ca 547. Foto Tommy Sörstrand

Annars hade de första utsmyckningarna då som nu till uppgift att beskriva det himelskt vackra. Människorna skulle hänföras och det skulle presenteras på ett sätt som saknade motstycke.

Ovan till vänster fragment av Ängeln Gabriel. Ingick i den enorma kormosaiken i Hagia Sofia, Istanbul, som avtäcktes Påsken 867.
Ovan till höger detalj från kormosaiken i S:t Apolinare in Classe, Ravenna, från 549. Foton Tommy Sörstrand.

Något som påverkade utvecklingen av kyrkokonsten, om än temporärt, var det beslut om förbud mot bilddyrkan, som Påven Leo III, kanske påverkad av Islam, deklamerade 726. Förbudet upphävdes dygt hundra år senare, 843 vid kyrkomötet i Hagia Sofia. Förbudet påverkade tack och lov inte kyrkorna i Ravenna, som genom ett under överlevt i 1500 år.

Ovan den fantastiska och helt unika kormosaiken i S:t Aploinare in Classe strax utanför Ravenna, med ett tillsynes ganska modernt formspråk. Färdigställd ca 549. Foto Tommy Sörstrand.

H.W. Janson skriver i Konsten om fenomenet S.t Apolinare in Classe,
världsarvet som fortfarande går att besöka:

Denna asketiska, antimonumentala hållning, som vi finner i det yttre, avlöses av en utformning med den största rikedom när vi går in i kyrkan. Här har vi lämnat vardagens grå bakom oss och vi befinner oss i ett skimrande rike av ljus och färg, där dyrbar marmor och mosaikerna med sin lysande färgprakt ger en vision av det gudomliga kungadömets andliga härlighet. Raka motsatsen till det klassiska templet

Cross of scriptures, 1000-tal, från klostret Clonmacnois uppfört i mitten av 500-talet. Foto Tommy Sörstrand.

På Irland finns ett annat bra exempel genom Cross of scriptures från 1000-talet, som med en lite annorlunda innebörd, missionerar den nya ordningen genom att visa klanhövdingen i sammanhang som beskriver scener hämtade från nya testamentet. Följ eller fly. Andra exempel, som inte bara hade till uppgift att frälsa folket, är de många vackra och påkostade mosaiker som prydde kyrkorna främst i de östra delarna av riket. Här var det viktigt att visa på att det fortfarande var Kejsaren som var den världsliga ledaren. Om folket följde den nya ordningen och levde ett liv dedikerat till Kejsaren utlovades ett gudomligt evigt liv efter döden. Många mosaiker från den här tiden presenterar den världsliga ledningen tillsammans med de andliga ikonerna.

Mosaik i Hagia Sofia med Jungfru Maria och Jesusbarnet, flankerad av kejsar Johannes II Komnenus och kejsarinnan Irene.
Från 1118. Foto Tommy Sörstrand.

Den expansiva perioden efter upplösningen av det Romerska Riket

Den östra delen av riket med Konstantinopel som huvudstad gick succesivt från slutet av 400-talet över till ett nytt rike, det Bysantiska väldet med Grekiskan som officiellt språk och den Grekisk Ortodoxa Kyrkan som statsreligion. Hotet från öst, Sassaniderna och så småningom även de Muslimska erövringarna krävde mobilisering, både andlig och världslig. Tron blev viktig. Tron på att kunna besegra fienden och tron på en belöning efter döden. Därför fylldes riket med kyrkor och kloster vars väggar var täckta av fresker och mosaiker som beskrev berättelserna från Nya Testamentet och Jesus inkarnation.

Hagia Sofia 532-537, Konstantinopel nuvarande Istanbul. Foto Tommy Sörstrand.

I de västliga regionerna blev Kristendomen än viktigare, som sammanhållande kitt i en tid av intern splittring efter Roms plundring och kapitulation på 400-talet. Påvemakten blir tydligare och väldiga resurser frigörs för att bygga kyrkor och kloster för att samla skarorna och utbilda Kyrkans ambasadörer i form av Präster, Biskopar och Patriarker.

Ovan från vänster S:t Apolinare in Classe, San Vitale båda från Ravenna, 500-tal, och Aghioi Theodoroi, Athen, nuvarande utseende från 1065.
Foto Tommy Sörstrand.

Klostren hade även en samhällsbyggande funktion i regioner med bristande agral kunskap och införde genom sin kunskap i smides-och bygnadsteknik nya sätt att tänka och utveckla tidigare outvecklade regioner. De nya kunskaperna byggde städer och regioner bortom Medelhavet kunde börja blomstra.

Klosterruin på Irland. 500-600-tal

Tillsammans med kyrkorna, klostren och de nya städerna kom också kulturen.
Vävning, freskmålning och musik fick större betydelse. Kunskap om örtmedeciner och konservering spreds genom klostren ända upp i de nordligaste regionerna. Senare även stridskonst, vapensmedjor och en ny hästras, det arabiska fullblodet, förmedlades via klostren tillsammans med erfarenheter från korstågen.

Ovan till vänster Clonmacnoise, kloster uppfört på Irland på 550-talet. Till höger Varnhems klosterkyrka, västergötland.
Klostret etablerades redan på 1100-talet och en romansk klosterkyrka byggdes, men eldhärjades svårt varvid en ny i
unggotisk stil byggdes och invigdes 1260 som Sveriges största kyrka. Foto Tommy Sörstrand.

Goter, Kelter och Skyter. Romarnas benämning på stammar och folkslag utanför det Romerska Riket, som modern forskning tvekar att tolka som autonoma sammanhållna kulturer och ifall det existerade en kulturell gemenskap över huvud taget förutom att de utgjorde ett hot mot Det Romerska Riket. Något som är klart är dock att åtminstone Kelternas snirkliga formspråk påverkat konsten i den västra delen av Kristenheten och att Kristenheten blev den kulturella gemenskap de eventuellt saknade.

På ön Nesebăr i Svarta Havet finns cirka 40 grekisk-ortodoxa kyrkor, alla från den bysantinska epoken ca 900-1100. Foto Tommy Sörstrand.

Det första Bulgariska riket bildades på 600-talet. Under Khanen Boris I antogs officiellt Kristendomen år 864. Med stor sannolikhet var det här som det Krylliska alfabetet utvecklades. Nesebăr var en viktig handelstad redan på 500-talet f.Kr. och förmodligen en av anledningarna till den stora ansamlingen av kyrkor på denna lilla ö stor som Gamla Stan i Stockholm och av tradiotion en utmärkt marnadsplats för varor, idéer och naturligtvis även Kristen mission.

Interiörer från kyrkorna i Nesebăr. Foto Tommy Sörstrand.

Utvändigt är kyrkorna ganska skraltiga, men invändigt finns överraskande konstskatter.

Interiörer från kyrkorna i Nesebăr. Foto Tommy Sörstrand.

Smått märkliga bilder där tolkningarna kan fara iväg rätt rejält.

Interiörer från kyrkorna i Nesebăr. Foto Tommy Sörstrand.

Stilbildande blev till en början av naturliga skäl de magnefika mosaikerna från det Bysantiska Riket.

Deesimosaiken från det södra galleriet i Hagia Sofia. Man tvistar om när denna magnifika mosaik gjordes. De flesta är överrens om att detta är ett av de största mosaikarbeten i Konstantinopel och en skola hävdar att detta var ett verk tillängnat Michael VIII Palaiologos för hans återerövring 1261 av staden efter korsriddarnas sextioåriga belägring. Det tvistas fortfarande om den exakta dateringen av verket. Deesi är en ikonterm som används för att beskriva scenen där Kristus är avbildad beende mellan Jungfru Maria och Johannes Döparen. Kompositionen är en av de äldsta kristna ikonmotiven.

På 1300-talet och 1400-talet tar Rom åter över taktpinnen. Det Bysantiska Riket krymper i takt med att det Osmanska Riket under Muslimsk flagg expanderar.

Detalj från mästerverket Paradisporten av Ghiberthi. Medicis gravkapell, Florens 1425-1452. Foto Tommy Sörstrand.

Det är nu som många av de Italienska mästarna äntrar scenen; Ghiberthi, Brunelleschi, Donatello, Pisano, Leonardo da Vinci, Masaccio och alla de andra renässansmästarna.

Ovan fr.v Florens, Sienna, Pisa och Padova. Foto Tommy Sörstrand.

Påven ökar sin makt och vid sin sida överglänser de många självständiga republiker i Italien varandra i utsmyckningen av sina kyrkoprojekt. Florens, Sienna, Pisa, Arezzo och Lucca i Toscana var stilbildare i denna inofficiella tävling om de finaste, dyraste och största monumenten.

Nyckeln och Kräklan. Det världsliga och det andliga. Relief från förmodad biskopsgrav.
Hedeby Kyrka 1100-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Den kristna konsten i vad vi idag kallar Sverige handlade mycket om att utnyttja befintlig tradition och kunskap, därför blev stenhuggeriet den dominerande konstformen de första århundradena efter att Kristendomen fått fotfäste i Sverige på 1000-talet.

Dopfunten i Dalby Kyrka 1100-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Bildelementen på Dopfunten har detaljer som dels antyder en djupare innebörd, dels anknyter till hur dop faktiskt utfördes på 1100-talet. Om vi börjar med Johannes Döparen (till vänster) så vänder han sitt ansikte rakt mot oss som om han ville säga något. Han döper inte Jesus utan pekar på honom md båda händerna.
Vad betyder det? Jo, han säger som han gör i Johanneseveangeliet (1:29):

Där är Guds lamm som tar bort världens synd.

Det är alltså Jesus som ger dopets vatten dess kraft. Det är han som gör att det kan skänka syndernas förlåtelse. Jesus själv visas som en pojke utan skägg, inte för att han var liten vid sitt dop utan för att markera att man i dopet föds på nytt. Att han är naken är inte bara en praktisk detalj; det visar att han är en ny Adam, den förste i en ny mänsklighet utan skuld. Att vattnet tornar upp sig runt honom och liksom vill svälja honom är en påminnelse om att dopet också är en begravning. Jesus fullbordade sin gärning genom att dö på korset, och Paulus skriver:

Genom dopet har vi dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet (Romarbrevet 6:4).

På 1100-talet sänktes barnet helt och hållet ner i dopvattnet för att visa att det i dopet dog
och uppstod med Kristus.

Text av Stephan Borgehammar, Eginobladet hösten 2010

Gravar Hedeby kyrka. Runsten med kors, Källby Hallar, strax norr om Lidköping 1000-1100-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Redan tidigt fick gravar och runstenar kristna symboler, men det var först på 1400-talet som kyrkorna generellt fylldes med Kristen konst. Konsten att slå valv och införandet av tegelbruk i Norden ledde till nya behov av att smycka interiörerna med muralmålningar, träskulpturer och krusefix. Pengar till detta frigjordes genom mecenater och skatter. Redan år 1200 infördes tionden i Sverige.

Helgonstatyer i trä från Torshälla kyrka, 1400-tal. Foto Tommy Sörstrand.
Fr.v. S.ta Gertrud av Nivella, S:t Göran och S:ta Katarina av Alexandria

De statsfästa kanoniseringarna, som endast Påven tilläts göra gav upphov till en ny epok i den Kristna konsten. Innan statsfästelsen 1170 hade det gått inflation i helgonförklarandet. Snart fick varje betydande ort sitt speciella skyddshelgon, liksom olika yrken, skrån m.m. Helgonens reliker, vad som var kvar av deras kroppsdelar, kläder eller andra föremål, som de ägt eller kommit i beröring med, blev föremål för kult.

Detalj av träskulptur över heliga Katarina, Torhälla kyrka, 1400-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Efter 1170 kom helgonen att få en större och mer legitim betydelse i hela Kristenheten och konstnärerna på så sätt ett bredare persongalleri att arbeta utifrån, med berättelser som låg närmare i tiden.

Åbo slott har en fin samling träskulpturer. Misstänkta krigsbyten med varierande ursprung och ålder. Foto Tommy Sörstrand.

Under Renässansen påverkas även kyrkan av tidens uppfinningar och utveckling. De religösa motiven började blandas med tidens mer profana inovationer. Abraham med nitbrillor från Torshälla kyrka är ett roligt exempel. Förmodligen från perioden 1465-1473, då konstnären Albertus Pictor bodde i Arboga.

Detalj från Albertus Pictors kalkmålningar i Torshälla kyrka. Själva kyrkan uppfördes på 1100-talet. Foto Tommy Sörstrand.

Många kyrkor i Sverige drabbades av tidens censur på 1700-talet med påföljden att väggar och tak överkalkades för att dölja vad som då ansågs vara obscena eller opassande målningar.

Albertus Pictor vår flitigaste kyrkmålare på 1400-talet. Fr.v Härkeberga, Lule G:a Kyrka, Dalby och Torshälla. Foto Tommy Sörstrand.

Många kyrkmålningar som varit överkalkade har under senare tid tagits fram vid restaureringar, men tappar naturligtvis både färg och form. Ibland har tillfälligheter bevarat målningarna, som verken ovan av Albertus Pictor, där väggarna vitkalkats, men taken behållits intakt.

Altartavlan 1400-tal i G:a Uppsala kyrka. Foto Tommy Sörstrand.

I samband med humanismens intåg på 1400-talet höjdes röster om att reformera Kyrkan och Påvemakten. Den påföljande reformationen på 1500-talet påverkade hela den kommande konstutvecklingen, utom på ett ställe; Vatikanen.

Kanske som ett svar på kritiken, trotsigt beslöt Påven Julius II i början av 1500-talet att den gamla Petersbasilikan skulle ersättas med en ny kyrka. Den skulle bli så praktfull att den skulle överglänsa alla monument i kejsartidens Rom. Det var helt naturligt att Bramante fick uppdraget, stadens förnämnsta arkitekt. Bramante själv lär ha sagt:

"Jag skall placera Pantheon på Konstantins basilika"

De två mest ryktbara byggnaderna i antikens Rom. Endast en konstruktion i betong, ett material som romarna använde, men som blivit bortglömt under medeltiden, skulle vara starkt och billigt nog för Bramantes behov. Genom att återuppliva denna gamla teknik bröt han väg för en ny epok i arkitekturens historia. Uppförandet gick långsamt och när Bramante dog 1514 hade endast de fyra murpelarna kring korsmitten blivit byggda. 1546 tar Michelangelo över bygget och kyrkans nuvarande utseende är i hög grad utformad efter hans idé. För att ge kyrkan en värdig inramning byggdes den väldiga Petersplatsen. Roms nya Campidoglio, Capitolinska kullen, som var det antika Roms symboliska centrum. Berninis kolonnad från 1657 ramar in torget. Lorenzo Bernini är också arkitekten bakom många av Peterskyrkans inre utsmyckningar. Den väldiga bronsbaldakinen under kupolen och de fyra vridna kolonnerna är två exempel. Naturligtvis var de interiöra utsmyckningarna inte bara av arkitektonisk art. Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet hänför alla och har blivit symptomatiskt med Vatikanstaten och det Påvliga inflytandet än idag.

Detaljer från altartavlan i Skara Domkyrka. Foto Tommy Sörstrand.

I övriga delar av Västeuropa blev konsekvensen av reformationen att konsten fick ett större fokus på det världsliga. Reformationen innebar en fördelning av resurserna från kyrkan till den profana makten. Väldiga gravmonument byggs och utsmyckas i kyrkorna, för Kungar och viktiga adelsmän.

Soopska gravpalatset från 1637, Domkyrkan i Skara. Foto Tommy Sörstrand.

Den kyrkliga makten försvagas starkt och kontrasterna blir stor i fråga om utsmyckning och uttryck. Varje kyrka får nästan sin egen stil på 1600-talet för att spegla traktens dignitärer och ortens rikedomar. Istället för att spegla den himmelska härligheten blir Kyrkan mer en plats för att prisa världslig framgång. Detta var en av huvudteserna i den kritik som Reformationen framförde till Påvemakten, att Kyrkan blivit en plats för Påvekulten och inte en plats för evangelierna och Jesu ord. Paradoxalt nog fick inte reformationen annan effekt än att makten och fokus flyttades från den andliga regenten till den världsliga.

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteusevangeliet 6:24)

Gravkapell i Åbo Domkyrka. Foto Tommy Sörstrand.